Vecka 12 och jag börjar så smått bli piggare och aptiten börjar komma tillbaka. Fortfarande är jag ganska trött men det är inte samma förlamande trötthet som för ett par veckor sedan. Jag orkar göra mer saker och är inte okontaktbar på eftermiddagarna. Med humöret och sinnet är det däremot värre. Hormonerna spökar och ena stunden skriker jag av ilska för att i nästa stund gråta mej alldeles förstörd över något som i vanliga fall är helt obetydligt. Det är tur att vi (Johan) har varit med om det en gång redan och vet att det bara är att vänta ut det.

Bara fem veckor kvar till ultraljudet. Kanske ska börja tänka på att beställa tid snart. Det skadar inte att vara ute i god tid.