Vecka 12 och jag börjar så smått bli piggare och aptiten börjar komma tillbaka. Fortfarande är jag ganska trött men det är inte samma förlamande trötthet som för ett par veckor sedan. Jag orkar göra mer saker och är inte okontaktbar på eftermiddagarna. Med humöret och sinnet är det däremot värre. Hormonerna spökar och ena stunden skriker jag av ilska för att i nästa stund gråta mej alldeles förstörd över något som i vanliga fall är helt obetydligt. Det är tur att vi (Johan) har varit med om det en gång redan och vet att det bara är att vänta ut det.

Bara fem veckor kvar till ultraljudet. Kanske ska börja tänka på att beställa tid snart. Det skadar inte att vara ute i god tid.

Imorgon går jag in i vecka 11. Det är redan över sex veckor sedan vi tog graviditetstestet och det är sex veckor kvar till ultraljudet, som är nästa grej. Sedan dröjer det till vecka 24 innan det är dags för ett besök hos barnmorskan. Jag tycker det är lite för få kollar, men man har väl ett annat program som omföderska. Man får väl lita på att mvc vet vad de gör. Nu är det sängen för mej. Godnatt!

Idag var vi på andra inskrivningsbesöket på mvc. Det gick bra och ganska fort - vi hade inte så mycket att prata om egentligen. (Det var ju inte så länge sedan vi var på knyttets inskrivning.) Men jag tog upp min oro angående GBS:en och min barnmorska tyckte att vi skulle träffa en läkare på kvinnokliniken och prata igenom allt. Så hon bokar en tid åt oss där, det var bra och snällt. Jag hoppas att vi får komma till en trevlig och förstående läkare som tar oss på allvar - jag har fått för mej att det är ont om sådana, men det kanske bara är fördomar från min sida. Nåja, nu är det i alla fall sängen som väntar på mej. Är supertrött - det börjar på eftermiddagen och håller i sej hela kvällen. Morgnarna och förmiddagarna är den bästa tiden, då är jag relativt pigg och orkar göra saker.

Godnatt!

Vecka tio och fortfarande känns det overkligt. De senaste veckorna har varit jobbiga, med mycket oro kring GBS och allt som hör till det. Men för några dagar sedan kom jag fram till ett beslut - det som händer, det händer och jag kan inte göra någonting åt det. Och ingenting blir sannerligen bättre för att jag går runt och oroar mej. Det kändes skönt att komma till en sådan insikt. Jag hoppas att den håller i sej.

I fredags gick jag in i vecka nio. Fortfarande är jag väldigt trött, speciellt nu när jag är hemma med Elliott och skolar in honom på dagis. Illamåendet sitter också i, fast det kommer i vågor. Mat är inte gott, men ett måste. Det är lättare att äta om någon annan har lagat maten, konstigt.

Nästa onsdag är det dags för inskrivningsbesöket. Jag ser fram emot det. Då ska jag ta upp min oro med barnmorskan och så får vi se om hon kan hjälpa oss på något sätt. Jag vill inte oroa mej graviditeten igenom. Det är ju varken bra för mej eller pyret i magen.

Förra veckan ringde barnmorskan och talade om att hon hade pratat med en läkare på kvinnokliniken och hon ansåg att ingenting skulle göras (angående GBS) under den här graviditeten. Inga extra kollar, inga odlingar eller prov. Jag blev väldigt ledsen och senare arg. Likaså Johan. Nu måste jag bara samla mod till mej och ringa läkaren för att få utförligare svar och förhoppningsvis svar på våra frågor. Det var inte såhär jag ville att den här graviditeten skulle bli. Jag vill inte oroa mej varje dag. Jag vill inte vakna varje morgon och undra om bebisen är sjuk eller om det kommer hända något hemskt idag. Jag vill njuta av att vara gravid.