Vecka 16+1.

Igår kände jag det överraskande, men ändå välbekanta, lilla fladdret i magen. Jag har haft lite känningar sedan några veckor tillbaka men igår var det på riktigt (fast helt säker kan jag ju inte vara men nu bestämmer jag att det var pyret och inte mina tarmar). Bebisen måste ha gympat rejält därinne för det kändes så tydligt.

Annars så är det som vanligt. Inte så mycket illamående men fortfarande avsmak för mat, speciellt om jag lagat den själv. Jag hoppas att aptiten snart kommer tillbaka. Det är jobbigt att inte kunna äta ordentligt.

Jag tar tillbaka det jag skrev i förrförra blogginlägget - det om att jag inte känner mej så gravid. Idag har jag känt mej mycket gravid och jag har varit mycket mycket trött. Hela eftermiddagen har jag gäspat så nästan käkarna har gått ur led och magen har känts svullen och allmänt gravidig. Det är nog dags att börja med mammapantsen nu så magen får svälla ut och växa bäst den vill.

Ps: Kommentarer mottages hjärtligt!

Vecka 15+1.

Nu är jag inne i den där perioden då det mesta känns som vanligt, man känner sej inte så gravid med andra ord. Jag kan äta, mår inte illa och har inga andra krämpor. Ibland får jag dock ett omåttligt sug efter tårta och bakelser, och det är väl det enda som är annorlunda för annars är jag inte så förtjust i det. Och ja just ja, humöret kan också pendla lite. Jag är väldigt känslig. I morse när jag läste en artikel om Åsa Linderborg och hennes bok Mig äger ingen började jag nästan stortjuta. Nästa vecka ska jag till på köpet redovisa den boken i skolan, och hur jag ska klara av det utan att lipa återstår att se.

Nu bär det av på 1-årskalas. Mums!

Vecka 14+1 idag.

Illamåendet är på uthärdlig nivå. Tröttheten är inte lika jobbig som för några veckor sedan. Luktsinnet är på topp - känner dofter, och tyvärr odörer, på mils avstånd. Växtvärken i magen ger sej till känna ibland, men det är ju normalt. Humöret är någorlunda stabilt (fast häromdagen fick jag hålla mej för gråt när jag läste en artikel om vår öppna förskole-pedagog som skulle gå i pension).

Allt är som det ska med andra ord.

I eftermiddags hade vi som sagt tid hos en läkare på kvinnokliniken. Vi åkte dit i tron att vi bara skulle pratas vid men när vi fick komma in till henne så var det första vi gjorde ett ultraljud. Överrumplade men glada fick vi se ett litet pyre, 7.3 cm lång, som gjorde volter i magen. Allt såg ut som det skulle sa läkaren. Efter det pratade vi lite om gbs:en och allt vad det innebär. Vi fick svar på våra frågor och jag känner mej aningen lugnare. Nu är det bara att försöka vara lugn och njuta av graviditeten så mycket vi bara kan.

Idag gick jag in i vecka 13 och nu kan man slappna av en aning - de mest kritiska veckorna är över. Illamåendet har hållit sej borta i några dagar, fast mitt luktsinne är desto bättre och många lukter luktar illa. I morse när jag åkte tåg kände jag vagnen att någon i vagnen åt eller hade ätit prickikorv. Min reskamrat kände ingenting.

Idag har jag även känt av en molande smärta vid ljumskarna. Jag vet inte om det är växtvärk eller foglossning. Jag hoppas på det förra. Foglossning är ett helvete. När jag väntade Elliott fick jag det redan i vecka 10.

Jag blir också väldigt väldigt lätt andfådd. Trappor är urjobbigt och att cykla hem från stan känns som ett maratonlopp (det är nästan bara uppför hemåt). Jag flåsar med andra ord som aldrig förr. Positivt är i alla fall att jag inte haft någon mer hjärtklappning, det var läskigt.

Nu är det soffan som gäller. I helgen ska jag vila så mycket jag bara kan och hinner.

Trött trött trött. Och åter trött. Jag som trodde att det värsta hade gått över. De senaste två dagarna har varit jobbiga. Huvudvärk och trytande ork. Jag har också haft en del hjärtklappningar men det ska tydligen vara normalt och inget att oroa sej för (lätt att tro på det när man lidit av panikångest och en lätt släng av hypokondri). Så nu blir det extra järntabletter och mycket vila för mej. Om jag hinner. Man borde kunna plugga i sömnen, två flugor i en smäll liksom.